Optokablar

Detta är från Robust fiber vilket är den minimum nivå som vårt fibernät kommer byggas med.
3.ARF_Bilaga2_Robusta_nat_v1_2_1

Optokablar generellt

Det finns några olika konstruktioner på optokablar:

• Ribbonkabel – fibrerna är sammanfogade i bandstrukturer (4 eller 8 fibrer) som möjliggör att man skarvar (svetsar) alla fibrerna på en gång. Banden placeras sedan i en spårprofil av plast.

• Kablar uppbyggda med tuber där fibrerna skyddas i fyllda tuber som ligger runt en dragavlastare.

• Kablar med centralt fylld tub med fibrer med eller utan yttre dragavlastning.

• Mikrokablar är uppbyggda liknande optokablar men med slankare konstruktion

• Blåsfibrer är 1–12 fibrer buntade med minimalt externt skydd i form av mantel. Om blåsfiber förläggs utomhus ska endast kanalisationsrör som är avsedda för blåsfiber användas.

Det finns flera standarder för färgkodning av fibrer i optokabel. Viktigt att tänka på är att bestämma sig för en färgkod och att använda samma färgkod i hela fiberanläggningen.
Rekommenderat är att använda färgkoden S12 för alla optokablar.

MINIMIKRAV PÅ OPTOKABLAR:
• Optokabel ska ha fibrer av singelmodtyp och följa standard enligt ITU-T G.652 eller G.657.
• Optokabelns dragavlastning ska vara anpassad till de skarvenheter som används i fiberanläggningen.
Bild uppbyggnad

Optokabel med G.652 fibrer används i de flesta standardkablar. Optokablar med fibrer av typ G.657 är mindre böjkänsliga och används främst i accessnät till enskilda kunder.
Nedan följer exempel på olika typer av optokablar.

1. Kopplingskabel, förses med kontakt i vardera änden och används vanligen för att koppla nät mot nät eller aktiv utrustning till nät, oftast mellan ODF:er i ODF- stativ
2. Koncentrisk kabel med fibrer i rör. Kabeln används för att bygga nät i kanalisation eller i skyddad miljö, t.ex. inomhus, i tunnlar, inom industribyggnader och liknande. Den gröna färgen markerar att kabeln är flamskyddad, detta är dock ingen standardfärg för detta ändamål utan har blivit en de facto standard.
3. Tunn kabel för utomhusapplikation. Lösa fibrer eller fiberband ligger centralt placerade i fettfyllt rör eller hålighet. Två tunna dragavlastare är placerade på var sin sida av kabeln.
4. En mycket vanlig kabel. Den ska förläggas i optorör. Fyra upp till 16 sekundärrör med lösa fibrer (vanligt är 24 fibrer i varje rör) är kablade runt en central dragavlastare. Hålrummet mellan rör och rör och yttre mantel fylls med fyllmedel för att göra kabeln längsvattentät. Detta gäller för samtliga kablar 4–11.
5. Kabel med spårprofil i vars spår sekundärrör placeras. Kabeln blir betydligt tåligare för radiellt tryck än de som enbart kablas koncentriskt.
6. Samma typ av kabel som föregående men istället för sekundärrör finns i spåren fiberband, denna typ av kabel används främst på sträckor med stort fiberbehov. Skarvning av fiberband går avsevärt snabbare än med enkelfiber.
7. Här har kabel nummer 6 försetts med kraftig förstärkning för direkt nedgrävning eller nedplöjning. Förstärkningen består av stål- eller aluminiumtrådar.
8. Kabel med inbyggd bärlina för upphängning mellan stolpar (telestolpar) med max spann begränsat till 50 meter. Modellen brukar kallas ”figur-8 kabel”.
9. Jordlinan högst upp på fackverkskonstruktionen för högspänningskablarna kan förses med optofiber, denna typ av kabel kallas OPGW-kabel då den är avsedd för att förbinda fackverken med varandra och med jord.
10. Undervattenskabel för kustnära installationer med behov av många ej förstärkta fibrer och med begränsat förläggningsdjup. Kan förses med erbiumdopade fiberförstärkare varför avståndet mellan sändare och mottagare kan vara över 300 km. Den tunga förstärkningen med ståltrådar gör kabeln stark mot lättare ankare samt ger tyngd för att följa havsbottens konturer. Fibrer av typen ITU-T G.655 kan komma ifråga.
11. Kabel för oceanförläggning, här kan förläggningsdjupet vara närmare 8–10 km. De extremt långa förläggningsavstånden medför att förstärkare används. Dessa strömförses genom det inre kopparröret. Den fiber som används är ofta ITU-T G.654 med extremt låg dämpning.

Exempel på mikrokablar

1. Alternativ till ”blåsfiber” är denna 1,2 mm tunna kabel som används för blåsning till enskild slutanvändare.
2. Tunn mikrokabel med fibrerna i ett fettfyllt rör omgivet att aramidgarn som dragavlastare. Utanpå aramidgarnet finns mantel av flamskyddande polyeten, PE.
3. Bilden visar en ovanlig 48-fiberskabel där fibrerna är buntade i 12-fiberskardeler (buntar), kardelerna identifieras genom olikfärgat garn som lindats runt varje kardel. Samtliga kardeler är placerade i ett fettfyllt plaströr som i sin tur omges av aramidgarn som dragavlastare och en yttre flamskyddande mantel av halogenfri PE.
4. Mikrokabel med samma uppbyggnad som en standarkabel för förläggning i optorör. Bilden visar en kabel där varje fettfyllt rör har samma diameter som den centralt placerade dragavlastaren vilket resulterar i sex omgivande rör. Standarddesign är att varje rör innehåller 12 fibrer varför kabeln på bilden innehåller 72 fibrer. Antalet fibrer i varje rör kan fördubblas.
5. I den här kabeln har den centrala dragavlastaren gjort något grövre än de omgivande rören. I det här fallet har man anpassat den för åtta omgivande rör, det ger en kabel med 96 fibrer. Dubblas antalet fibrer i varje rör får man en 192-fiberskabel.
6. Samma design som i de två föregående kablarna men har några plaststrängar placerats mellan sekundärrören för att göra en mer cirkulär kabel.

Fibrer i en optokabel som är kontakterade i båda ändar benämns fiberlänkar. En fiberlänk startar och slutar i en nod, en anslutningspunkt (hos en kund) eller i en spridningspunkt (kopplingsställe), vanligtvis en ODF (Optical Distribution Frame). Respektive ände av fiberlänken är kontakterad i uttag monterade i en ODF-enhet. ODF-enheten är monterad i ett stativ eller i en mindre låda hos en kund.

En förbindelse utgörs av en fiberlänk, eller av två eller flera fiberlänkar som är sammankopplade (korskopplade).